JENNIFER

jag har känt mig stressad på senaste tiden, men jag kunde verkligen inte sätta fingret på vad.. men nu vet jag.
jag går och väntar. jag väntar på att den där perfekta killen ska komma, jag väntar på att ta studenten, jag väntar på att skaffa hus, gifta mig och få barn (kommer inte hända). Och det gör mig så sjukt stressad.
Jag har liksom inte tid med allt jag vill göra. jag menar, jag ska hinna ta studenten, direkt efter det börjar jag jobba. och när jag har jobbat i 14 månader börjar jag plugga igen till sjuksköterska. när det är klart ska jag jobba ett tag, sen skaffa kille och hela skiten. men där nånstans i mellan ska jag hinna flytta hemifrån till en egen lägenhet, jag ska hinna jobba i USA ett par år, jag ska hinna leva livet, det är massor jag känner att jag inte komma hinna med!
Just det där med hus, hund, bil och allt. jag blir galen när jag tänker på att det kommer komma. jag vill aldrig flytta hemifrån. jag vill vara här, med mamma hela livet. att ha mat lagad när man kommer hem, att få tvätten tvättad och inlagd i garderoben, att bli väckt på morgonen för att inte försova sig till skolan. jag kan inte tänka mig att jag själv måste göra det där en dag. att det är jag som kommer att stå där och laga mat, tvätta, diska och väcka min kille för att han ska till jobbet.
Jag vet att jag bara är 16 år, men ändå känns det som att jag måste fixa allt nu, jag måste hitta mr. right nu, nu nu nu! annars kommer jag aldrig hitta honom. och när jag väl hittar nån som jag vill vara med, så känns det som att jag måste vara med den hela livet. jag har träffat många, men när jag väl träffar en underbar och snäll kille så börjar jag genast tänka på om han passar in i mitt familje liv som jag så länge har tänkt ut, och när jag väl inser att 'näe, han passar inte in' så blir det inget mer. jag känner mig genast jätte osäker och avslutar allt innan det ens har börjat. vi tar jocke som ett exempel, han var hur underbar och snäll som helst, och det perfekta killen man kan önska sig. men när det började ta fart, då fick jag liksom panik, jag höll på att bli galen över känslan att jag skulle behöva vara med samma kille hela livet. att man kunde göra slut existerade inte i min värld, och det gör det nog fortfarande inte. jag vill inte behöva göra slut, därför går jag omkring och väntar på att han ska komma, den där som man känner på en gång att man vill vara med hela livet, han som får det att bubbla i hela kroppen, när det känns som att man ska sprängas av lycka. jag går fortfarande och väntar på honom.. men jag har nu insett att, så länge jag väntar så kommer han inte.