JENNIFER

Idag har jag lyssnat på en fyra timmars lång föreläsning i socialpsykiatri..(stavas det så?)
min första tanke när jag fick veta att vi skulle ha det var "snark, suck, frust och stön". jag var alltså inte road det minsta.
det kan också ha berott på att jag inte hade nån riktig pejl på vad socialpsykiatri var.. det lät iallefall oerthört tråkigt och långsamt.
men när jag väl kom in i rummet och hon började så fastnade jag direkt. inte för det hon sa utan för att hon var en sån trivsam människa. jag trivdes i hennes sällskap. efter ett tag när vi hade lyssnat. bara en kort stund, alltså. inte mer än 10 minuter så var jag fast. och jag började verkligen intressera mig för det hon hade att säga. det var liksom inte bara en föreläsning där hon malde på om olika psykiska sjukdomar, utan hon förklarade olika saker hon varit med om, och det är bland det bästa jag vet. hon berättade också om ett självmord hon hade varit med om för tre år sen som rörde mig något enormt. den tog verkligen.
vi satt och lyssnade på henne i fyra timmar (självklart hade vi raster och så), och det var inget annat än kul och lärorikt, och det faktum att vi var dom enda i hela skolan som inte hade fått sluta tolv rörde mig inte i ryggen.

Något jag verkligen skulle vilja prova på att jobba med i mitt liv är att jobba inom psykvården.
jag skulle verkligen vara lycklig om jag hade kunnat hjälpa en ungdom, eller vuxen från en depression eller ett sjukt tillstånd.
och ett jäkligt bra exempel hon tog upp var att, om två killar från våran klass skulle sparka sönder en soptunna eller liknande när hela klassen var ute och gick, och någon såg det, skulle självklart hela klassen bli dragna över en kam, och folk skulle tro att vi också gjorde så så fort vi fick chansen. men det är ju inte så, och precis så är det med mentalt sjuka människor. bara för att en går in på ett dagis och skjuter en liten flicka så betyder inte alls det att nästa grupp med sjuka patienter går in och tar en annan flicka.
och det gör många människor fel, att dom drar alla över en kam. det finns hur många olika psykiska sjukdomar som helst, och alla är inte alls farliga för omgivningen.
så, ja.. jag skulle absolut kunna jobba inom psykvården nåt år innan jag fortsätter min utbildning till biomedicinsk analytiker. och vem vet, jag kanske inte alls vill fortsätta plugga efter det. jag kanske känner att jag vill jobba inom psykvården.
hm, vi får se :). ska iallefall prata med ewa och se om det går att få nån sorts praktik med såna människor. skulle vara jätte roligt.

nog om det.
imorgon ska vi titta på obduktions-filmen som jag har längtat efter ända sen vi fick veta att vi skulle se den. men nu när det väl kommer till kritan så vet jag inte om jag klarar av att se den. tanken att dom ska skära i en människa får mig att känna obehag i hela kroppen. men som sagt, jag ska jobba inom vården, och jag kommer få se många döda människor i mitt liv, och också när de ska obducera, så det är nog bara att bita ihop och se den. (filmen är självklart inte obligatorisk) jag ska ju trots allt på en riktig obduktion i tvåan, och jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte ser den.

aja, nu ska jag leta efter ett lypsyl, mitt tog slut igår, och jag ska hitta ett om jag så måste riva hela huset så måste jag ha ett. hörs sen.
kiss!