JENNIFER

jag har kommit fram till en sak!
en mycket jobbig sak! jag såg ett barn idag.. en liten flicka på en vecka. och jag tyckte helhjärtat och ärligt att valpen var söt. JAG! skrämmade as hell!
Alla dessa år som jag har hatat ungar. tyckt att dom är äckliga och fula. men någonstans långt inne har jag nog alltid velat haft barn. ända sen jag var liten så har jag alltid spekulerat i barnens namn och varför jag bara vill ha flickor.
Men sen kom det en dag, och jag började verkligen känna hat mot barn. men det fanns ett, en unge som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta. -Leona. Hon är för det första väldigt lik mig, men hon är så jävla go!
Så jävla glad för ingenting. men framför allt så är hon ingen mamma gris. man kan ta i henne utan att hon börjar tjuta. Hon är det enda barnet någonsin som har fått dricka ur mitt glas, eller ätit från min gaffel. henne har jag tillochmed bytt blöja på! det är helt sjukt, och jag kan inte förstå själv hur jag klarade av det utan att spy.
Men jag tror, att den här hela hatabarn-grejen har varit ett sätt att skydda mig från att bli vuxen. För om man är vuxen så kan man inte hata barn. när man är vuxen så vill man ha barn. enligt mig, såklart. Och jag vill inte bli vuxen. jag vill inte flytta hemifrån och klara mig utan mamma som hjälper mig dag in och dag ut. som väcker mig när jag ska till skolan och lagar mat till mig. vem ska göra det sen?
men jag har insett det nu.. jag gillar faktiskt barn.. ja, okej.. vi behöver ju inte överdriva. jag gillar inte barn, men jag tycker att dom kan vara söta, dom luktar inte illa och dom spyr faktiskt inte bara. jag ska nog ha en liten knodd när jag blir vuxen. eller två kanske. en flicka och en pojke. olivia och theo.
ja, okej, dom här känslorna kommer säkert vara borta imorgon. jag vet inte vad det är som får mig att känna såhär.
Fasen vad jag saknar leona, den lilla tjockisen!